Kom hem från Sångpedagogen häromdagen och var lite trött som
jag brukar vara efter ett pass hos henne. Kändes helt OK att nå trestrukna F
även om tonen i sig inte var klockren. Det går hastigt framåt och bra är det.
Har börjat öva mer och mer för att bli säkrare på min röst. Och enligt min
sångpedagog har jag ett stort register. Gäller bara att få inte det i huvudet
också och tro på att jag är underbart bra.
Nu till det intressanta. Dagen efter sånglektionen träffade
jag på en ny vän. I förbigående nämnde jag till min musikerkollega att jag
nådde trestrukna F. Reaktionen från denne var i mina öron blev till min
förvåning: ”Varför ska man bry sig? Det har ju ändå inte någon betydelse”.
Inget glatt utrop utan bara ett surt konstaterande.
Efter att förvåningen lagt sig, ja vad säger jag då. Jag sa
inget utan tänkte mest hoppsan för mig själv. Funderade lite mer på orden som
hade uttalats.
Ja varför ska man bry sig? Det kan man ju undra.
Senare på kvällen kom jag på det. Så klart jag ska bry mig.
Visst för den tid vi lever i denna världen har det ringa eller ingen betydelse
men jag är övertygad om jag lever vidare. Så även om det aldrig skulle bli
några stora turnéer eller någon berömmelse har jag ändå förberett mig för Eftervärlden,
för Evigheten. När jag kommer dit finns inga begränsningar. Där finns ingen som
håller dig och mig nere. Där kommer vi att bli allt vi kan bli. Så varför inte
bry sig och börja anstränga sig redan här även om det kan verka meningslöst?
Det finns alltid en sång i mitt hjärta och den vill alltid komma ut.
Vårda ditt eget hjärta och var inte rädd för att visa ditt
verkliga Jag.
Gud välsigne dig Broder och Syster.