Denna vecka har många haft sina skolavslutningar. Vissa har haft dessa i Svenska Kyrkan. Som jag ser det har det varit en möjlighet till att vara glada och glädjas över den fantastiska sommaren och glädjas över hur lyckligt lottade vi är i Sverige.
Jag har också bevistat en av dessa tillställningar. Det var helt fullt i kyrkan vilket gjorde att vi inte kunde få någon sittplats utan var tvungna att stå upp. Och vi hamnade längst fram i koret så vi hade folket framför oss och kunde se hela kyrkan, inklusive sidan av prästen och barnen. Med andra ord stod vi vid sidan av kan man säga och hade full uppsikt över kyrkan.
Det var då det slog mig. Oavsett vilken familj barnen kommer från så var de i flesta fall sprudlande glada och fulla av prat och spring. Och inga psalmer sjöngs, Gud eller Jesus nämndes inte (det får ju inte ske i Sverige att vi står upp för det vi tror på om det inte passar vissa element...). Trots detta slogs jag av hur sura folk var. Att vara glad är ett val du gör själv varje dag men det lyckades inte här. Måste vi vara så lättpåverkade att vi inte klarar av att vara på en plats vi inte gillar?
Nej, jag har en bön. Låt mig vara som ett barn. Lär mig att vara glad, inte över var jag är eller vad jag gör utan lär mig att vara glad. Vi har så mycket att lära av barnen.
Och jag menar inte att vi ska vara barnsliga för det är inte det jag menar. Många gånger säger vi att vi har barnasinnet kvar och menar att vi är barnsliga. Det är en helt annan sak.
Så låt oss alla vara mer som barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar