Den senaste tiden har jag funderat på det här med att vara negativ och att vara positiv. Av någon anledning så har jag fått det kastat på mig att jag är negativ många gånger. Kan det vara att det ligger något i det?
Ja till en början så visst kan jag ha en svart syn på livet och vara skeptisk till mycket. Innebär det då med automatik att jag är negativ? Eller det bara något gemene man säger när de inte kan komma runt det som sägs? Eller är det när någon har en avvikande åsikt och vill slå till bromsarna?
Till en början med så har jag en annan grund än vad majoriteten i Sverige har. Det finns två grundteser som det förutsätts att du ska tro på:
Grundtes 1. Människan är i grund och botten god.
Grundtes 1 är i min värld inte möjlig. Istället tror jag att alla människor är "neutrala" (som grundinställning) och du väljer själv varje dag att vara ond eller god. Beroende på tidigare val kan du ha jämnat vägen för det onda eller det goda så att det ena blir lättare att utföra.
Vad ondska och godhet sedan är tyvärr utsatt för tolkning. Har du då en märklig verktygslåda för att dra slutsatser om vad som är ont och gott och kanske till och med baserar din slutsats på felaktigheter och lögner, ja då säger det sig själv att vi går vilse
Grundtes 2. För att vara positiv måste du vara en ja-sägare.
Nej det tror jag inte alls. Tänk på sagan om Kejsarens nya kläder. Alla såg att kungen var naken men de positiva (ja-sägarna) berömde istället de vackra kläderna. Det lilla barnen sa sanningen (var negativ) och då öppnades plötsligt allas ögon.
Så har du bara en lösning på ett aktuellt problem så är det inte du som är negativ utan din omgivning om de inte är intresserade att ändra sig. När du säger nej får du räkna med att du räknas som negativ trots att du har en lösning som alla skulle vinna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar